Det sägs att livet går i sjuårscykler. För en cykel sedan, på Rooseums innergård och med snöflingor som vore de hämtade ur en Disneyfilm fallande på min svarta skrud, blev jag fru A. Cykeldagen idag firades av hela familjen med en tur på byn och en sen lunch i den go'a värmen på "Bullen".
Blommor fick jag också. Han är bra, min make. Bäst faktiskt.
Äntligen infann den sig, helgstämningen.
Hösten har gått i 190 och de senaste veckorna har jag faktiskt inte stannat upp en enda gång för att känna hur det är och vart jag är på väg. Bara brassat på för att elden inte ska slockna liksom. Igår fixade vi glöggparty på jobbet, men värmeljusen till trots kunde det (för min del) lika gärna kunnat vara öl, snaps och dillkokt nypotatis på borden. Idag var vi iväg med vänner för att se Doris & Knäckebrödernas julshow och då - omgiven av 5000 andra Dorisfantaster i åldern 0-100 - under julmedleynumret och scenen fylld med små söta tomtenissar och nissor, kände jag äntligen ett efterlängtat lugn sprida sig i bröstet. Tankarna saktade in och blev glasklara var och en för sig och jag fick lust att vara med.
Tidigt i morse drömde jag att hela huset skakade. Nå’nstans långt borta hördes ett krasch. Jag hann tänka att jag skulle slita upp ungarna och ställa oss i en dörröppning (för det vet man ju att man ska), men så blev det stilla igen. När jag vaknat ordentligt kollade jag Sydsvenskan på nätet, men där stod ingenting. Medan jag dukade fram frukosten berättade jag för barnen att jag drömt om ett jordskalv, men nå’n minut senare hör jag på radion att det inte alls var en dröm. Det var alldeles på riktigt och ”kraschen” var en tavla vars ram nu icke längre är. Hu. Läs andra bloggar om dröm, jordskalv, jordbävning
