Tvättkorgen är full igen

Sonens första kommentar när vi kom innanför dörren var:

"mamma, har du sett vad köksbordet har blivit litet?"

Resan var fantastisk. Nu ska jag bara landa. Mjukt sådär.

La Dolce Vita

Nu är det bara lite drygt en månad kvar till sommarlovet och vår efterlängtade semester i Italien. I år ska vi njuta i Toscana, närmare bestämt i Castiglione della Pescaia, en liten kuststad i Grosseto-provinsen.

I vanlig ordning är det stora samtalsämnet inför semestern all den goda maten vi ska äta därnere. Storebror övar tålmodigt användbara ord som "gelato" (glass) med lillasyster, medan hon i sin tur koncentrerar sig på "mossalalla" (som fritt översatt blir mozzarella).

Som ett led i våra ytterst viktiga diskussioner har jag letat upp några fantastiskt fina bloggar för både gom & öga – ”Aglio e olio” direkt från Toscana t.ex. Får man fresta med en Jordgubbsrisotto med Balsamvinäger (till midsommar kanske)?

Fler bloggar med italiensk och annan mat & dryck i fokus finns i min nya länklista ”La Dolce Vita”. Där hittar du också, enligt dem själva i alla fall, webbens största uppslagsverk för mat. Listan är än så länge ganska kort, men man måste ju börja nå'nstans.

Nu ska jag luta mig tillbaka och läsa om jordgubbar i nya "Allt om mat" som jag köpte idag.

Häpp!

Läs andra bloggar om Italien, Castiglione della Pescaia, Grosseto, jordgubbar, risotto, balsamvinäger, mat, recept, parmesan, La dolce vita,

Registreringsskyltar

Ända sedan jag var sådär en 9-10 år och man införde de nya registreringsskyltarna på bilar i Sverige har jag roat mig med att göra ord av de 3 bokstäverna. BGF kan t.ex. bli BioGraF, TRT kan bli TåRTa, mammas gamla folkasnurra FZG blev FaZerGodis osv. Ni förstår va’?

När jag kom till Italien på 80-talet, bidrog registreringsskyltarna där till att jag lyckades lära mig Italiens alla provinser utantill. Deras registreringsnummer började på den tiden nämligen alltid med beteckningen för den provins bilens ägare var skriven i - BZ för Bolzano, TN för Trento, BG för Bergamo osv. - mycket värdefull kunskap kan jag meddela.

1994 ändrade man nummerserie i Italien och tog bort provinsbeteckningen. Protesterna mot detta blev, på traditionellt italienskt manér, högljudda och 1999 gjorde man ytterligare en ny variant. Till nummerserien från -94 lade man, förutom EU-symbolen och landsbeteckningen "I", till provinsbeteckningen i minsta möjliga teckenstorlek nere i höger hörn under årtalet för bilens registrering. De skulle tvunget ha med så mycket information på sina skyltar att de fick öka storleken både på längden och på bredden.

Det här med registreringsskyltar är stort i Italien - en konstform med en mycket gedigen historia precis som så mycket annat i detta passionerade land. Det finns hemsidor i ämnet och artikeln på Wikipedia, där man kan läsa om hur skyltarna ändrat både form, färgsätttning, materialval och nummerserier under förra seklet, tar aldrig slut .

Jag fascineras verkligen av denna passion och det (nästan) första jag gör när jag kommer till ett nytt land är just att försöka lista ut deras eventuella sytem med registreringsnummer. Det som ligger mig varmast om hjärtat är fortfarande Italiens och helst med den färgsättning som gällde 1976-85, med svart botten, orange provinsbeteckning och numret i vitt.

Fram till 1994 - med provinsbeteckning CE för Caserta

1994-1999 utan provinsbeteckning - helt utan charm

Dagens skylt - ägare från BZ (inte helt lätt att se)

Utan karta i Paris eller Man kan visst lära gamla hundar sitta

Jag har aldrig haft någon längtan efter att åka till Paris eller Frankrike över huvudtaget, utan Italien har liksom fyllt de flesta av mina behov genom åren. Min franska är dock riktigt hyfsad, dels tack vare entusiastiska lärare i grundskola & gymnasium, dels för att jag i jobbet ofta haft anledning att praktisera den. Ett par jobbrelaterade resor till Sydfrankrike har det också blivit genom åren. Men som sagt, någon längtan efter att åka dit privat har jag aldrig känt.

I januari i år fick jag chansen att åka på en utbildning i Paris och hade väldigt höga förväntningar på utbildningens innehåll men väldigt låga, eller inga alls, på själva Paris. Parisare, liksom andra huvudstadsinvånare, är ju så otrevliga och snorkiga mot turister – det vet man ju.

Kursen, som hölls på svenska skolan (som för övrigt vann mitt hjärta på alla tänkbara vis. Någon gång måste mina barn få gå där), pågick i 2 dagar och sedan hade vi 24 timmar på oss att ”göra sta’n” innan vi skulle åka hem igen.

De 6 första av dessa timmar promenerade jag, ensam. Ja, i 6 timmar – utan att sitta ner en enda gång. Införskaffad karta och guidebok låg väl nerpackade i väskan – dock inte i den jag hade med mig ut. Lite halvt envis som jag är, tänkte jag att äsch – jag klarar mig utan. I stället frågade jag mig fram längs vägen och blev så oerhört väl och trevligt bemött att jag trodde jag hamnat i en liten by på landet i Emilia-Romagna! Parisare är ju precis hur trevliga som helst! Jag stod t.ex. i ett gathörn och pladdrade med en juvelprydd, storrökande madame i hellång päls hur länge som helst och ett yngre par följde mig en bit på vägen längs Seine. Vi pratade om allt och inget särskilt och hade hur trevligt som helst (jodå, jag frågade om de verkligen var parisare).

Helt plötsligt vill jag då inget annat än att åka till Paris – försöker febrilt hitta en långhelg att lura med mig maken - och Frankrike. I sommar blir det dock Italien som vanligt, men nästa år – då får vi prova Frankrike. Man kanske kan åka till båda – 2 veckor i varje land.
Maken säger att det blir väldigt dyrt. Han kan ha rätt.