Idag är det Irlands nationaldag - St Patrick's Day - och jag hade verkligen velat vara i Dublin eller Waterford eller Nenagh med mina vänner S , S & S ikväll. Eller i personalrummet på fiskrenseriet i Dingle.
Men nu är jag ju inte det.Som invånare i Lomma kommun får vi med jämna mellanrum Lommabladet i brevlådan. Ja, skratta ni bara, i den står de stora sanningarna.
I senaste numret står att läsa att det håller på att skrivas en biografi om Kal P Dal. Hans motto lär ha varit "Rock & Roll e' bättre än ett stadigt kneg".
Veckans Musikfoto är Semesterminne. Det var verkligen inget lätt val och jag skulle kunna skriva inlägg långa som statliga utredningar om vart och ett av mina semestermusikminnen, men OK, jag inser att ingen skulle orka läsa dem...
Så jag gör det enkelt för mig och tar min första utlandsresa på egen hand och bilden till det är, som synes, en discokula.
Året är 1979, platsen är England, sällskapet är kompisen P. Minnet som satt sig och som vi fortfarande skrattar åt ibland när vi träffas är vårt livs första besök på ett "riktigt" diskotek, "Top Rank" i Brighton. Vi hade klarblå satinbyxor (och alldeles för höga skor) och Bacardi & Cola i glasen (vi var alldeles för unga). Musiken bokstavligt talat dunkade oss längre och längre in i lokalen, in i trängseln på dansgolvet.
Kulturfyran denna vecka är en av mina favoriter - vad jag skulle göra om jag vann riktigt mycket pengar. Vi spelar aldrig på nå'nting, men ofta fantiserar maken och jag, framför allt utsträckta i solstolarna på semestern, om allt vi ska göra om vi vinner...
1. Vad skulle vara det första du skulle göra om du vann 2 miljarder kronor?
Förmodligen gallskrika. Se'n skulle jag plocka ut 461.000 kronor i femtioöringar och personligen överlämna dem till CSN. Givetvis skulle jag förverkliga min stora dröm om ett hotell som jag skriver om här! Och takvåningen på Manhattan såklart.
Jag har (givetvis) hittat en ny utmaning - Musikfoto - och kan (givetvis) inte stå emot...
Jag har väl kanske inte haft nå'n särskild idol, åtminstone inte någon längre period i taget i alla fall. Jag har alltid tyckt om lite av många istället för allt av en liksom.
Men något som kan liknas vid idoldyrkan är nog ändå min The Sweet-period på 70-talet. Min allra första rockplatta var deras "Desolation Boulevard" och min allra första rockkonsert var när de spelade på Olympen i Lund. Min bild till veckans tema Idol blir ett hopprep som var det vi använde som mikrofoner när vi lekte the Sweet framför spegeln. Låten blir megahiten "Fox on the run" (trots att den redan finns med på min blogg se'n tidigare).
Såg den stjärn- och publikspäckade Barack Obama-galan på TV8 i kväll. Den namnkunniga skaran inbjudna att ta plats på scenen imponerade och talen fick det att tåras i ögonen.
Run Forrest, run!
Till min stora glädje fick jag se och höra min gamle hjälte, John Cougar Mellencamp. Blev givetvis tvungen att tuba fram två av mina favoriter från albumet "American Fool" från -82.
Läs andra bloggar om Barack Obama, president, gala, musik, John Cougar Mellencamp, American Fool, 1982, Forest Gump, Hurts so good, Jack and Diane, TV, USA
Jag har varit på Pub 25 på Ystadsgatan - hela natten faktiskt. Träffat massor av gamla bekanta som jag knappt kom ihåg namnen på. Ätit hemlagad pytt med ägg och rödbetor. Druckit öl och Branca Menta. Ja, det har jag faktiskt. Lite pilkastning och flirtande i baren hann jag också med innan jag snubblade uppför trappan till min lägenhet på våningen ovanför.
Innan jag vaknade alltså.
Det är väl märkligt det här med drömmar. Att de kan ta en till platser man inte besökt på 15-20 år och låta en träffa människor man inte träffat på lika länge. Snurra till det för en så att man på fullt allvar tror att man vaknar i sin lilla 2:a på Möllan - som man flyttade ifrån för nästan 20 år se'n.
Den här drömmen var väldigt behaglig och känslan den ger gör mig upprymd och glad. Känner mig lite bakis också faktiskt.För den oinvigde kan jag berätta att Ystadsgatan ligger i Malmö, vid Möllevångstorget, och Pub 25 är (var?) en institution för mången sport- och dartintresserad i sta'n, anno 1971. Antar dock att den inte längre är som förr...
Läs andra bloggar om Pub 25, Malmö, drömmar, Möllan, Cranberries
Det ösregnar ute och maken svär framför TV:n över Sveriges insats mot Ungern.
Själv tubar jag. Och nostalgerar.
Min Italien-kvot blev rejält påfylld i somras (hrm, känns konstigt att skriva i somras - som om den vore slut, sommaren... men vaddå? de skriver fortfarande om värmen som ska komma - då är den väl inte slut?) och om en månad ska jag dit igen, så jag klarar mig såtillvida.
Värre är det med en annan längtan. Den som avsevärt tilltog i styrka under helgen av någon märklig anledning- den magiska smaragden i Atlanten. Vet inte hur jag ska få ihop det med allt annat faktiskt. Sångerna här nedanför är starkt förknippade med två alldeles särskilda personer (som gör sitt bästa för att läsa denna blogg med hjälp av någon översättningstjänst som tydligen ger ganska roliga resultat ibland). Hoppas att ni andra också uppskattar dem!När jag bodde i Torino delade jag lägenhet med två skogstokiga irländskor och under den tiden myntades många härliga specialuttryck för våra göranden och låtanden. Ett som jag än idag lever med är "understanding sweater" (med Waterford-uttal), dvs. en tröja, oftast ful, gammal och uttjänt, som framför alla andra tröjor förstår en.
För er som, liksom jag själv, hängde på fritidsgården, åkte på språkresor och var first-timers på en hel rad massa ofog på 70-talet har jag värsta bästa tipset idag: gå till närmaste Statoil och inhandla CD-samlingen "Absolute 70's" för det otroliga priset av 99:-! Jag lovar - det är en walk-down-memory-lane utan like! Åh, jag är så nöjd!
bilden lånad från mrsmurphy.se
Sonens första kommentar när vi kom innanför dörren var:
För min egen del är detta en nostalgitripp av rang -
samma tid, samma plats ....25 år senare.
Ett par ord på vägen kan de ju behöva, "di däringa slynglarna" och vem uttrycker de orden bättre än Baz Luhrmann?
Läs andra bloggar om EM, Grekland, studenter, utspark, Lund, grattis, Baz Luhrmann, sunblock, ord på vägenHans torde vara ett av världens mest kända namn - och signum - även om skaran av de som faktiskt klär sig i hans kreationer säkerligen är försvinnande liten. Han lär ha önskat att det varit han som uppfann jeansen, Yves Saint Laurent och hade han gjort det hade man kanske tillhört sagda skara.
Tänk vad märkligt det är ändå, det här med fotboll och VM och EM. För varje begivenhet de senaste 16 åren minns jag i stort sett exakt var jag befann mig och vad jag gjorde och vem som var där.
För den som känner för det, kan detta anses vara en utmaning:) - glöm inte länka så att jag kan hitta dig! För dig som inte har någon blogg - skriv dina minnen som kommentar om du vill vara med!
Andra bloggar om EM, VM, fotboll, utmaning, malmö, Italien, storbildsskärm
De flesta i min omgivning gör narr av min entusiasm över 90-talets stora TV-succé ”Beverly Hills 90210”. Det bjuder jag på.
Rollistan för uppföljaren är nu klar och både Tori Spelling och Jennie Garth finns med så jag förlitar mig på att salig Aaron's anda bevaras, trots att hon inte fick ett öre i arv dottern hans. Eller kanske just därför. Jag, liksom troligtvis många med mig, väntar nu med spänning på att få veta om David och Donna fortfarande är gifta, ifall Brandon blev president och Andrea Nobelpristagare i medicin. Så det så.
Det ser inte ut som att vi ska behöva konkurrera om uppmärksamheten med Perrelli under morgondagen i alla fall (inte ur glansvinkeln åtminstone)...
Så - tillägnad alla oss mödrar på Mors Dag - en hyllning från morsgrisarnas högborg (där de firar kvinnan i sitt liv redan andra söndagen i maj).
Bennatos mammabugg har dessutom gett upphov till många skratt på våra galna förfester i mitten på 90-talet, så utöver alla mammor är den även ägnad till min gamla medbrottsling V, med efternamn på A, som kanske - men bara kanske - har vägarna förbi. Även om sannolikheten att hon befinner sig på Kallis - som för övrigt ger upphov till en del oro just nu - är aningen större än att hon sitter framför en datorskärm ifall nu solen gör oss den äran en dag av vikt som morgondagen.
Läs andra bloggar om Mors Dag, morsgrisar, Italien, Edoardo Bennato, Viva la mamma, förfest, 80-talet, 90-talet, Perrelli, Kallis
20 grader varmt, lördag förmiddag och alla kommunens (och grannkommunernas) barnfamiljer samlade på ett ställe - Stortorget i Lund. Anledningen var en konsert med Doris & Knäckebröderna - dessa 3 tokroliga och urpedagogiska artister som hjälper oss att föra trafikregler och ropen "cykelhjälm åt alla!" vidare i leden. Heja, heja - we love Doris and the knäckebrothers!
Efter vad jag kunde se när jag tittade mig omkring igår tilltalar deras musik inte bara barnen - vi var många vuxna som fick något drömskt i blicken och kunde varenda textrad i "stjärna, stjärna, jag vill bli en stjärna - med pärlor och paljetter, konserter med biljetter".
Läs även andra bloggares åsikter om doris, knäckebröderna, the SweetJag är gift med en gammal kamel. Ja, inte bokstavligt talat utan på krogspråk. Skånskt sådant. Norrut, på andra sidan åsen, betyder tydligen kamel något annat i samma bransch men i Malmö med omnejd är kamel en rutinerad, seglivad servitör.
Maken är en mycket duktig och hängiven kamel som numera utövar sitt kall i luften. Märkligt nog har han fortfarande stenkoll på allt som händer i stan’s krogvärld. Minsta lilla sylta som öppnar, stänger, byter meny eller ägare – allt har han under kontroll. Varifrån han får all denna information är för mig en gåta.
Vi pratar mycket om en egen liten krog, maken och jag. Eller snarare om det egna lilla hotellet med liten krog - den ultimata lösningen för bådas drömmar. Italien, 20 rum ungefär (alla individuellt och personligt inredda naturligtvis). Restaurangen med plats för 40-45 matgäster, exklusiv "menu fisso" efter köksmästarens dagsform och dagens råvaror. Uppbokat flera veckor i förväg men ändå med en lång ringlande kö av hoppfulla gourmetsjälar utanför, så klart.
