[pro-cra-sti-nà-re]

procrastinare
procrastinate
prokrastinera (finns inte med i SAOB och det tycker jag är dumt)
undrar hur många språk vars ord för förhala kommer av latinets procrastinare...

Jag trodde verkligen att jag vuxit ifrån det. Mognat.

Men jag hade fel.

Det här inlägget är en [pro-cra-sti-na-zió-ne] från början till slut.

Men nu måste jag sätta mig med min italienska grammatikbok. Öppna den. När jag väl se'n sitter där tycker jag ju att det är livet på en pinne.
Ska bara koka en kopp kaffe först.

Läs andra bloggar om procrastination, procrastinare, prokrastinera, förhala, skjuta upp, italienska, grammatik, plugga, kaffe

Kulturfyran 1

Nä, jag kan inte låta bli. Hänger på Kulturfyran igen och årets första ser ut så här hos mig:

1. Har du avgett något nyårslöfte?
Ja - ett "stort" som rör mitt fysiska välbefinnande och som jag gissningsvis kommer att tjata om så fort jag får en chans. De andra är lite "mindre", men mer privata.

2. Vilken är den första boken du ska läsa eller har läst i år?
Parallellar mellan Roberto Savianos "Gomorra" och tredje delen av Anne B Ragdes trilogi om släkten Neshov "Vila på gröna ängar".

3. Vilken är den första filmen du har sett eller ska se i år?
Har inte hunnit gå på bio ännu. På DVD blev det The Wind That Shakes the Barley av Ken Loach. På TV såg jag den förfärliga filmatiseringen av "White Oleander" och inser att jag borde ha läst boken som sedan flera år finns på min att-läsa-lista.

4. Vilket kulturevenemang ser du mest fram emot i år?
Bob Dylan på Malmö Arena den 28 mars - min julklapp till mig & maken.

Läs andra bloggar om kulturfyran, nyårslöfte, böcker, film, evenemang, kultur, Ken Loach, Anne B Ragde, Roberto Saviano, Gomorra, Bob Dylan, Malmö Arena, GI

Bibba, rackare, palula och koprolali

Ännu ett nummer av min favorittidning har utkommit och redan efter att bara ha skummat igenom den har jag lärt mig massor!

Bibb har jag t.ex. lärt mig, är en förkortning av bag-in-box och man har då även skapat ett nytt verb - bibba - som således betyder "dricka vin från låda". Ganska oläckert på nå't vis, men ändå.

Jag har också fått förklarat för mig att ordet "rackare", som jag faktiskt använder ganska ofta, inte är så smickrande. Ursprungligen var det benämningen på bödelns hantlangare, vars uppgift var att assistera vid avrättningar och begrava liken. Utöver denna tämligen oläckra sysselsättning, var det också han (för det var nog en man va'?) som bl.a. tömde latriner och tog hand om djurkadaver. Intressant hur detta ord kunnat bli en lite kärvänlig benämning på en buscharmig unge.

Jag har också lärt mig att det finns ett språk som heter palula och talas av omkring tiotusen personer i nordvästra Pakistan.

Visste ni förresten att det finns ett "fint" ord för skitprat? Koprolali (av grekiskans kopros 'exkrementer' och lalia 'prat'). Om inte, så vet ni det nu.

Läs andra bloggar om Språktidningen, bibba, rackare, palula, koprolali, språk, grekiska, latin, språkutveckling

Ikoniska

Här går man omkring och är tvåspråkig utan att märka det.

Nya numret av Språktidningen damp ner i brevlådan idag (webupplagan kommer dock först när tidningen finns ute i handeln) och där kan man läsa en artikel om ikoniska - ett språk som utvecklats i rasande fart de senaste, säg 20, åren.

Överallt i vår vardag tar vi ju oss fram med hjälp av ikoner - mobiltelefonen, datorn och andra apparater lär vi oss nästan uteslutande att hantera tack vare ikoniskan. Ta till exempel funktionen "spara" i ett Office-program - ikonen för det är en diskett. Hur många 17-åringar har någonsin använt en diskett (eller ens sett en!), men han eller hon vet garanterat att det är den man ska klicka på för att spara texten i sitt dokument.

Mycket intressant det här, hur ikoner blir symboler som förstås av alla, överallt.Läs andra bloggar om ikoniska, språktidningen, ikoner, symboler, tvåspråkig

Provar att länka detta inlägg till intressant

Bokenkät

Fick tillsänt mig länken till en enkät om böcker som jag bara inte kunde motstå att besvara:
1. Vilken bok läste du senast?
”Svampkungens son” av Marie Hermansson.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Har läst lite mer än halva ”Drömstället” av Melissa Bank. Nästa på listan är "Mig äger ingen".

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Det är nog 50/50.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Om boken är riktigt bra håller jag koll på hur många sidor jag har kvar. Meningen med det torde vara att jag ska slå ner på takten lite så att den inte tar slut så fort – det brukar gå "så där"…

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Prenumererar på nyhetsbrev från t.ex. Månpocket och adlibris, så en del inspiration får jag från det hållet. Tycker också om vackra omslag och blir ibland förförd av det, även om det många gånger gömmer sig riktigt dåliga historier mellan de vackra pärmarna. Läser till 98% pocket, men en del författare kan jag inte vänta med – t.ex. Arnaldur Indriðason, så då blir det inbundna inköp av dem. Blir numera också inspirerad av bloggar. Svaret hade blivit betydligt kortare och sammanhållet om jag jobbat kvar i bokhandeln…

6. När blir en bok för lång?
300-350 sidor känns lagom.
Överstiger jag det ska det vara något exceptionellt bra!

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Periodvis. Tycker det är kul och givande att läsa på originalspråk, men är tyvärr ganska lat.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?”
"Priset på vatten i Finistère” av Bodil Malmsten. Den har jag gett till många nära väninnor, både i och utanför Sverige. Den finns som väl är översatt till bl.a. engelska.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Jadå, inga problem. Har jag inte blivit fast efter 30-40 sidor slutar jag läsa. Livet är kort nog ändå och jag vill definitivt inte slösa bort det på dåliga böcker när det finns så många bra.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Nutidsromaner, ganska mycket kvinnoöden och på senare år har deckare fått stor plats i mina hyllor. Memoarer och biografier är jag sämst på.

Registreringsskyltar

Ända sedan jag var sådär en 9-10 år och man införde de nya registreringsskyltarna på bilar i Sverige har jag roat mig med att göra ord av de 3 bokstäverna. BGF kan t.ex. bli BioGraF, TRT kan bli TåRTa, mammas gamla folkasnurra FZG blev FaZerGodis osv. Ni förstår va’?

När jag kom till Italien på 80-talet, bidrog registreringsskyltarna där till att jag lyckades lära mig Italiens alla provinser utantill. Deras registreringsnummer började på den tiden nämligen alltid med beteckningen för den provins bilens ägare var skriven i - BZ för Bolzano, TN för Trento, BG för Bergamo osv. - mycket värdefull kunskap kan jag meddela.

1994 ändrade man nummerserie i Italien och tog bort provinsbeteckningen. Protesterna mot detta blev, på traditionellt italienskt manér, högljudda och 1999 gjorde man ytterligare en ny variant. Till nummerserien från -94 lade man, förutom EU-symbolen och landsbeteckningen "I", till provinsbeteckningen i minsta möjliga teckenstorlek nere i höger hörn under årtalet för bilens registrering. De skulle tvunget ha med så mycket information på sina skyltar att de fick öka storleken både på längden och på bredden.

Det här med registreringsskyltar är stort i Italien - en konstform med en mycket gedigen historia precis som så mycket annat i detta passionerade land. Det finns hemsidor i ämnet och artikeln på Wikipedia, där man kan läsa om hur skyltarna ändrat både form, färgsätttning, materialval och nummerserier under förra seklet, tar aldrig slut .

Jag fascineras verkligen av denna passion och det (nästan) första jag gör när jag kommer till ett nytt land är just att försöka lista ut deras eventuella sytem med registreringsnummer. Det som ligger mig varmast om hjärtat är fortfarande Italiens och helst med den färgsättning som gällde 1976-85, med svart botten, orange provinsbeteckning och numret i vitt.

Fram till 1994 - med provinsbeteckning CE för Caserta

1994-1999 utan provinsbeteckning - helt utan charm

Dagens skylt - ägare från BZ (inte helt lätt att se)

Eyak, verlan och blurra

Idag upptäckte jag att jag har missat något fantastiskt bra. Jag stod där framför tidningshyllorna på Citygross, men blev inte ett dugg inspirerad och fick nästan lite panik när jag inte fastnade för någonting. Framför allt kunde inte badmode, gå-ner-i-vikt-inför-beach2008, möblera med småbord eller Caroline af Ugglas på omslaget locka mig.

Besviken fortsatte jag till hyllan med pocketböcker och där, på golvet nedanför den, i ett halvtomt, skrangligt litet ställ hittade jag Språktidningen.

Hur i hela fridens namn kan jag ha missat den? Den är intressant, lärorik, rolig, genomtänkt och alldeles underbart språkig.

I kväll har jag t.ex. lärt mig att det finns ett språk som heter eyak, men som sedan den 21 januari i år inte längre talas av en enda människa. Jag har läst en mycket intressant artikel om verlan (slang där man vänder orden bak och fram) i Frankrike och jag har lärt mig att "minnig" och "minsk" är motsatsord till glömsk. Jag vet numera också vad "blurra" betyder och att man vidtar åtgärder för att rädda sydsamiskan i Sverige.

Jag får helt enkelt frångå min princip att inte prenumerera på tidningar för den här tidningen vill jag verkligen inte missa ett enda nummer av i fortsättningen.

Om du går in på deras webupplaga så missa för allt i världen inte att gå in under sektionen "Rapportera" - väldigt underhållande!

Utan karta i Paris eller Man kan visst lära gamla hundar sitta

Jag har aldrig haft någon längtan efter att åka till Paris eller Frankrike över huvudtaget, utan Italien har liksom fyllt de flesta av mina behov genom åren. Min franska är dock riktigt hyfsad, dels tack vare entusiastiska lärare i grundskola & gymnasium, dels för att jag i jobbet ofta haft anledning att praktisera den. Ett par jobbrelaterade resor till Sydfrankrike har det också blivit genom åren. Men som sagt, någon längtan efter att åka dit privat har jag aldrig känt.

I januari i år fick jag chansen att åka på en utbildning i Paris och hade väldigt höga förväntningar på utbildningens innehåll men väldigt låga, eller inga alls, på själva Paris. Parisare, liksom andra huvudstadsinvånare, är ju så otrevliga och snorkiga mot turister – det vet man ju.

Kursen, som hölls på svenska skolan (som för övrigt vann mitt hjärta på alla tänkbara vis. Någon gång måste mina barn få gå där), pågick i 2 dagar och sedan hade vi 24 timmar på oss att ”göra sta’n” innan vi skulle åka hem igen.

De 6 första av dessa timmar promenerade jag, ensam. Ja, i 6 timmar – utan att sitta ner en enda gång. Införskaffad karta och guidebok låg väl nerpackade i väskan – dock inte i den jag hade med mig ut. Lite halvt envis som jag är, tänkte jag att äsch – jag klarar mig utan. I stället frågade jag mig fram längs vägen och blev så oerhört väl och trevligt bemött att jag trodde jag hamnat i en liten by på landet i Emilia-Romagna! Parisare är ju precis hur trevliga som helst! Jag stod t.ex. i ett gathörn och pladdrade med en juvelprydd, storrökande madame i hellång päls hur länge som helst och ett yngre par följde mig en bit på vägen längs Seine. Vi pratade om allt och inget särskilt och hade hur trevligt som helst (jodå, jag frågade om de verkligen var parisare).

Helt plötsligt vill jag då inget annat än att åka till Paris – försöker febrilt hitta en långhelg att lura med mig maken - och Frankrike. I sommar blir det dock Italien som vanligt, men nästa år – då får vi prova Frankrike. Man kanske kan åka till båda – 2 veckor i varje land.
Maken säger att det blir väldigt dyrt. Han kan ha rätt.