Idag är det Irlands nationaldag - St Patrick's Day - och jag hade verkligen velat vara i Dublin eller Waterford eller Nenagh med mina vänner S , S & S ikväll. Eller i personalrummet på fiskrenseriet i Dingle.
Men nu är jag ju inte det.I morgon är det en stor dag för en (ganska) liten kille , en stor tjej och en ännu större kille.
Den (ganska) lille killen ska nämligen spela sitt livs första fotbollsmatch. Pojkar02 Bjärreds IF mot Nike och Lödde. Eftermiddagen och kvällen har som synes ägnats åt teknik i trädgården. Därefter taktik i soffhörnet och på sängkanten. Både maken - som tillika är pågarnas tränare - och jag kan mycket väl tänka oss en nätt bostad på Limhamnsvägen.
Och visst - jag kan ta den rosa om jag måste, det är OK.
Den stora tjejen och den ännu större killen ska gå en helt annan match och vi har äran att får vara med, till skillnad från polarna till killen på videon:
Nej, det är inte vi som spelar... dräkterna var helt enkelt för små så vi fick stå över. 
... och att det under Schougens bro finns krokar att hänga sprängämnen i för det fall man behövde spränga bron för att skydda sta'n, men att dessa aldrig använts annat än till att hänga kläder i när isen varit tjock nog att åka skridskor på. 
Vi fick också chansen att jämföra gamla...
... och nya hovrätten
Kalla mig gärna konservativ, men jag föredrar den gamla.
Efter turen under sta'ns 21 kanalbroar blev det ytterligare ett
transportmedel man inte kan vara förutan
Men jag tycker nog att de byter nummerserie lite väl ofta. När man väl hunnit lära sig att det inte var 37:an eller 38:an till Folkets Park längre utan 11:an, ja då byter de igen - till 5:an!!!
Det finns hur många bra & trevliga anledningar som helst att gå till Malmö Folkets Park - Sveriges äldsta sådan för övrigt - men idag var vårt mål givetvis Pariserhjulet.
"Ja, det är min liv och kniv, alla tiders perspektiv
när man ser det lite grann så här från ovan."
Efter dessa svindlande höjder promenerade vi sedan tillbaka en bit in mot city för att lära oss dreja (jomenvisst!!) och dekorera hos en viss välkänd keramiker (som förutom att vara keramiker även är min svärmor).
Blivande bruden målar "din&minskålar"
Medan vi lät fantasin flöda i verkstan hade dagen hunnit bli en osedvanligt vacker kväll som vi avslutade med picknick och konsert i Alnarpsparken (njae, inte i sta'n direkt, men nära). Jag kan inte särskilt mycket om musik på det teoretiska planet och skulle aldrig i livet våga mig på att "recensera", men oavsett vad man tycker i vissa tidningar så njöt vi av både Eva Dahlgren & Peter Jöback. Och det viktigaste av allt - blivande Fru B var mycket, mycket nöjd.
Och jag - ja, jag fick mig en rejäl dos av sta'n, så nu ska jag varken gnälla eller beklaga mig på ett tag.
Läs andra bloggar om möhippa, malmö, stortorget, rundan, folkets park, pariserhjul, keramik, alnarpsparken, eva dahlgren, peter jöbackJag tänker varken hymla eller ursäkta mig - filmen Sex and the city är riktigt, riktigt bra i sin egenskap av, för mig, "feel-good"-film.
Jag är inte av sorten som shoppar mig lycklig eller ens intresserar mig nämnvärt för mode och skönhet, men SATC har kvaliteter som tycks ha gått vissa kritiker förbi. Filmen sjuder av det jag ständigt återkommer till, kvinnlig vänskap och lojalitet, och ingen av rollfigurerna i SATC kommer någonsin att hamna på det där särskilda stället i helvetet. Inte i min bok i alla fall.Jag gillar de där 4 galna kvinnorna och hos var och en hittar jag likheter både hos mig själv och hos en och annan väninna jag har förmånen att ha eller ha haft i mitt liv och som fått mig att tro på att det faktiskt går.
Idag har jag och arvingarna varit på förfest hos en kollega till mig som bor på landet. Ja alltså på landet på riktigt - i Håstad utanför Lund. Omgivna av ängar, åkermark och hästhagar har vi startat en ny tradition - förmidsommarfest, förfest till midsommar. Dignande buffé, regn, sol, regn, sol, regn, sol, ut och in med bord och stolar och "vi ska väl ändå sitta ute, det är ju sommar". En liten uppvärmning helt enkelt.
Ett skönt gäng språkofiler med ett visst fotbollsintresse och saken var ganska klar - TV:n skulle stå på! Kollegan N från Gran Canaria hade tagit med förstärkning i form av sina två halvspanska döttrar och helspansk väninna och succén var given. Inte för oss andra då alltså, men väl för N & Co.Idag fick jag ett mail som väckte väldigt starka känslor; goda vänner i Italien som jag inte hört av på väldigt länge skickade en lite ovanlig påskhälsning.
M & O är jämgamla med mig och har varit gifta i 11 år. Ämnet har aldrig berörts, men jag har i många år förstått att de längtat efter barn och i sin påskhälsning berättade de att de nyligen adopterat en liten kille från Mali. De bifogade bilderna visar en fantastiskt söt liten unge i skidbacken, badkaret och tillsammans med sina av lycka fullkomligt strålande föräldrar.
Jag blev så rörd och lycklig för deras skull att jag bara satt rakt upp och ner i min fåtölj och storgrät.
När jag visat bilderna för resten av familjen och lugnat ner mig lite, slog det mig plötsligt att jag fan inte vet ett skit om Mali. Eller ens var det ligger.
Det mentala knytnävsslaget som Schyffert delade ut under sin utomordentliga föreställning the 90’s för 2 veckor sedan, träffade mig med full kraft idag - igen - rakt i mellangärdet – jag är verkligen en så’n som inte brytt sig ett djävla dugg. Jag har bara levt som i La-la-land och haft det så förbannat bra.
Mali ligger i Västafrika och har 11,6 miljoner invånare. Det är ett av världens absolut fattigaste länder. 94% av landets kvinnliga invånare är könsstympade. Bara 24% av den vuxna befolkningen kan läsa och skriva, av dessa är de flesta män. Det är inte mer än cirka 40 procent av barnen som går i skolan. Medellivslängden är 49 år. 70 procent av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen. Nästan vart fjärde barn dör före fem års ålder. Bara 50% av befolkningen har tillgång till rent vatten.
Jag är så fruktansvärt arg på mig själv, på min okunnighet och arrogans. Och det är min förbannade skyldighet att se till så att mina barn inte behöver bli arga på sig själva för samma sak.
