Ikväll var jag med jobbets Matofilmgäng och såg Moodyssons "Mammut", men jag är inte så imponerad som jag hade hoppats på att bli faktiskt.
Under de första 50-55 minuterna satt jag egentligen bara och väntade. Väntade på att någonting skulle gripa tag i mig. Det gjorde det visserligen så småningom, men jag tycker nog att tragiken blev väl övertydlig och på sina ställen t.o.m. billig.
Visst gav filmen en tankeställare och visst blev jag berörd, konstigt vore det annars. Att se barn fara illa är det värsta som finns och jag ska erkänna att jag satt där i den mjuka, varma biostolen med tårarna forsande och klappade mig själv lätt på axeln för att jag åtminstone aldrig turistat i vare sig Thailand eller Filippinerna. Inte aktivt bidragit till eländet.
Å andra sidan har jag inte heller varit där för att jaga bort alla vidriga sexköpare eller stötta de utsatta kvinnorna och barnen. Inte köpt deras inhemska produkter och med egna ögon sett att pengarna verkligen hamnar där de ska och kan göra nytta.
Givetvis är det bättre att gå och se den än att inte göra det.
Så gör det. Se den.
Läs andra bloggar om Mammut, bio, film, Moodysson, Thailand, Filippinerna, tragik, sexköpare