Tomten & professor Gustavsson

Redan när vår pojke var en nyföding började jag ta med honom till bokhandeln. Varje fredag gick vi dit och han fick välja (jo, jag lärde mig tyda en del lustiga gester) en ”fredagsbok” som vi sedan läste varje dag under den kommande veckan. Den här traditionen har vi fortsatt med och den inkluderar numera även dottern naturligtvis. Traditionen som sådan ser dock lite annorlunda ut sedan vi flyttade från sta’n; jag beställer en laddning böcker på nätet och så packas veckans bok upp efter hand på torsdagskvällarna som är TV-fria. Fredagsboken har m.a.o. bytt dag och inköpen har antagit en annan form - flexibilitet är ren överlevnadsteknik och det magiska med att gå in i en bokhandel tar vi när tillfälle bjuds.

Hur som helst, en del böcker blir det och en berättare som mer än någon annan fastnat hos båda barnen är Jan Lööf. Hans fantastiska bilder fullkomligt trollbinder dem (och oss vuxna med för den delen) och berättelserna är finurliga och överraskande. De känns liksom nya och fräscha trots att de kan ha upp till 40 år på nacken.

De absoluta favoriterna är ”Tomten berättar” och ”Sifferboken”; en åldrande tomte som minns sin tid som hustomte på Noaks ark och så den förvirrade professor Gustavsson som lär sina djur att räkna för att han tycker siffror är roliga. Själv räknar han jämt fel. I Sifferbokens myllrande bilder utspelas dessutom flera historier parallellt och man tröttnar aldrig på de här böckerna - jag blir lika glad varje gång barnen väljer någon av dem som kvällssaga.

I ett paket som just nu är på väg mellan Stockholm och Bjärred ligger ytterligare 2 böcker av denne Lööf - "Sagan om det röda äpplet", som enligt kollegan I är hans i särklass bästa, och "Ta fast Fabian" som handlar om apan Fabian som inte vill sitta instängd i en djurpark med en massa apor han inte känner och bli uttittad. Det låter väl som en sund inställning väl värd att förmedla till nästa generation?