Blood vs. blod

Jag och maken brukar försöka se så många av de Oscars-nominerade filmerna som möjligt innan utdelningen, men i år låg vi lite efter. När man bor i förort långt ifrån all ära och redbarhet, har två små barn och få pålitliga barnvakter att tillgå, blir det inte så mycket med att gå på bio regelbundet. När vi bodde i sta’n gick vi jämt ”i biffen” som dansken säger och höll oss hyggligt à jour.

Hur som helst, jag har de senaste 2 veckorna lyckats komma iväg och se både ”There will be blood” och ”No country for old men” och håller inte riktigt med Academy-juryn om vilken som är årets bästa film (jodå, jag inser att mina åsikter inte riktigt räknas). ”There will be blood” är i mina ögon ett unikum – ett mästerverk bortom vett och sans. Allt var bara bäst med den filmen – story, karaktärer, skådespelarprestationer, bild, regi och inte minst den oerhört suggestiva musiken.
Om Daniel Day Lewis tar jag mig friheten att citera gode vännen Christian W ”…jag kan inte komma på något riktigt bra mer än genialt om Daniel Day Lewis. Mannen spelar inte Plainview, han är gestalten.” Men i det fallet var vi ju också eniga, juryn och jag.

Vad gäller ”No country for old men” är mitt huvud ganska tomt så här en vecka efter att jag sett den. För mycket blod och storyn var för bekant för att vara intressant. Visst tycker jag att han är en fenomenalt bra skådis Javier Bardem och visst förtjänade han sin statyett han också, men filmen som helhet är bara borta.