Kärlekens historia

"Det enda jag vill är att jag inte ska dö en dag då ingen ser mig."
Denna önskan kommer från Leo Gursky i boken ”Kärlekens historia”, en oändligt sorglig men samtidigt, i sitt språk, humoristisk roman skriven av Nicole Krauss. Jag läste den förra sommaren, men den kommer ofta tillbaka till mig av olika anledningar.

I boken får man följa 2 parallella historier: den om 80-årige Leo Gursky av polsk-judisk börd och den om 14-åriga Alma Singer, båda bosatta i New York. ”Kärlekens historia” är en bok i boken, den bok som flickan Alma har fått sitt namn ifrån.

Som ung man i 1930-talets Polen skiver Leo Gursky en bok om och till sin stora kärlek - Alma. Alma lämnar dock Polen innan kriget bryter ut och åker till Amerika. Innan han själv flyr undan judeutrotningen, ger Leo sitt manus till en god vän och ber honom ta hand om det tills de ses igen. Efter flera år utan ett livstecken från Leo, ger vännen ut boken i sitt eget namn för att imponera på sin stora kärlek. Boken gör ingen större succé, men hamnar på ett antikvariat i Valparaiso där en man köper den till sin blivande hustru och de ger sedan sin nyfödda dotter namnet Alma.

Men Leo har klarat sig undan förintelsen i Europa och lyckas följa efter Alma till Amerika. När han väl kommer dit har hon dock träffat och gift sig med en annan man. Leo lever sedan hela sitt liv med förlusten efter denna sin första och enda stora kärlek.

Med en finurlig berättarteknik som består i att brev, utdrag ur böcker och händelser i nutid skickligt flätas samman, får man följa Leo’s och den unga flickans sökande efter historiens Alma. Boken är som sagt humoristisk i sitt språk - humoristisk på ett sätt som gör att skrattet liksom stockar sig i halsen för att det egentligen är så oändligt sorgligt. Och alldeles, alldeles underbart…